Bakom Gobelängen
Värmen från den ljusnande dagen letar sig upp och omfamnar hennes spröda kropp när hon vaknar långsamt i gryningen.
Gobelängen som skymmer fönstret från insidan visar samma motiv som den gjort under månader nu. Ibland överväldigas den av en ensam havsbris som synliggör endast en liten partikel av den vy som den enträget försöker hålla dold bakom sin finmaskiga väv. Instängd på eget bevåg innanför rummets sex väggar tvingas hon till att livnära sin längtan efter havet och regnet med suktande blickar över de många regnstänkta tavlor som dinglar på väggarna. Tankar på det förgångna får henne att skälva till i en snyftning. Värmen gör det bara ännu värre, den äckliga solen som envist hänger kvar på gobelängen utan att ge plats åt minsta molnstrimma. Solen som manipulativt tog de essentiella bekantskaperna ifrån henne. Ännu minns hon hur de bekymmerslöst satt i timmar på sitt pittoreska kvarterscafé. De talade som om de hade evigheten gemensam när de drack darjeeling och åt kardemummaskorpor med björnbärsmarmelad. Tillbaka igen innanför de sex väggarna fäster hon blicken på en tavla beprydd med hav som kastar sina skummande vågor över ett åldrande skeppsskrov. Om ändå hon vore matros på det skeppsskrovet. Kanske seglar skeppet till just det lilla caféet där teet är som godast, där tiden har stannat och där vänner stannar kvar.
Tröttheten slipar ilsket ögonen med sitt vassa grus, hon somnar och sover till eftermiddagen. Vaknar av mörker, inte av ljuset som förut strilat in genom takfönstret och bildat orber i luftens dammpartiklar. Gobelängen är försvunnen, den har fångats av en kraftig septembervind från havet och gungar nu med vågorna bort mot horisonten. Tunga regndroppar smattrar nu mot fönsterblecket av plåt och färgar landskapet grått.
Iklädd endast rosenblommig bomullsklänning går hon nerför trappan som numera är täckt av ett lager damm. Sätter sig på klipporna gör hon. Regnet har börjat tränga ner i hårbotten och rinner nu innanför klänningen. Det bekymrar henne inte alls, hon njuter. Skeppet från tavlan med sitt väderbitna skrov glider förbi stranden som utgörs av rundslipad småsten. Skeppet är hennes, hon känner det, vadandes ut i havet bland tång och salt, simmar hon en bit för att inte missa skeppet, det seglar nu.